Av Björn Olin. Essingen, 2004-09 I sju år av mitt liv pendlade jag mellan Amerika och Stockholm. En mycket knäckande form av leverne. Vid en av mina många mellanlandningar på Kastrups ultramoderna flygplats skymtade jag ett gammalt rassligt jetplan undanskuffat på en ovårdad asfaltsplattform långt ifrån terminalernas glamour. Det var "Air Greenland"s flaggskepp. Här föddes iden om Grönland. Jag började drömma om att istället för det korta strå jag nu dagit, sittande på fel sida av gardinen i SAS stora boeing-surdeg, läsande dålig poesi på saltpaketet, så satt jag bland packlårar fulla med valkött i Air Greenlands frakt/passagerar-hybrid, serverad vodka av inuit-flygvärdinnor i säljackor på väg mot stora äventyr. I början av 2004 insåg jag att jag hade nog med bonuspoäng från att ha suttit av tid på SAS för att kunna transportera mig och en person från Kastrup till Kangerlussaq. Jag ringde Per Ringsäter och erbjöd fri resa från Köpenhamn till Grönland mot att Per fixade resan till och från Köpenhamn. Den 18e Augusti klockan 23.30 på Centralstationen började det efterlängtade äventyret. Jag mötte upp en tungt sjuk Per, fick en sittplatsbiljett på natttåget till Köpenhamn. Lagom omskakade kom vi fram till Kastrup där ett stort, ultramodernt, vanligt och säkert plan väntade på oss. Med besvikelse steg vi ombord. Ingen valbiff, bara kyckling och pasta.

Väl framme i vår slutdestination, Rödebay (en by med ca. 40 innevånare och ca 80 slädhundar), kvitterade vi ut två rotationsgjutna termoplastkajaker. Kajaksnobbar som vi är, vana med ergonomin i tävlingskajaker, blev vi inte precis överlyckliga. En havskajak är så konstruerad att benen tvingas ned raka och styrningen sker med pedaler. Att hålla rätt teknik som innebär rotation av överkroppen och frånskjut med benen omöjliggörs i dessa båtar. Efter lite tjäbbel och sura miner om vem som skulle ta kajaken pest och vem som skulle paddla kajaken kolera kom vi till slut ut i diskobukten.

Nu förstod vi att verkligheten hade överträffat våra vildaste fantasier. Framför oss seglade inte bara majestätiska isberg förbi, utan rena is-alper av fantastisk storlek och form. Vi hade definitvt hamnat på en av världens mest spektakulära platser. I tre dagar paddlade vi norrut i denna lustgård, sicksackande mellan enorma konstverk.

Pers sjukdom spred sig. Nu var vi båda tungt sjuka men landskapet vägde upp för vårt dåliga skick och vi fortsatte.

Bulken av maten var torsk och den fiskades upp direkt på plats. Vi hade enbart havregrynsgröt, kaffe, pasta, potatismos, sprit och kryddor med oss. Till en början hade vi rikligt med utsmyckning på maten. Gröten var fylld med exotiska nötter, plomon och kryddor. Vartefter tiden gick sinade våra förråd av lyxartiklar och måltiderna blev simplare. Efter nästan en veckas paddling åt vi enbart stekt torsk och gröt.

Grönlands inlandsis är så pass gigantisk att den påverkar hela planetens klimat. Över isen ligger ett konstant högtryck och längst med kusten lägger sig varm luft med lägre densitet ovan den kalla luften från havet och inlandet. Företeelsen medför helt vindstilla förhållande där havet blir plant som en skridskobana. Detta och sol varje dag gjorde vår paddling mycket komfortabel med problem som vi inte kunnat drömma om – solbrännor och värmeslag. Vi hade förväntat oss tunga karga förhållanden men fick rena mallorcavistelsen. Isbergen runt omkring oss led – de vred och vände på sig i smärta. Vi var så små i detta drama. Det vi tyckte var lite mjöl som ramlade av ena kanten på ett isberg resulterade först i enorma åskliknande ljud, följt av massiva freak-waves.

Vi blev varnade för diskusliknande moln på himlavalvet. Det var, enligt hörsägen “En bit av atmosfären som kollapsar i detta enorma högtryck och slungas i en stråle ner mot jordytan, vilket leder till vindar upp till 250 km/timme.”. Dessa fenomen skulle bara vara i cirka en kvart men vi räknade ut att det skulle nog räcka för att sudda ut oss ifrån vattnets yta. Efter att ha hört detta tyckte jag mig se diskusar bildas överallt och det var ett överhängande orosmoment för mig.

Efter fyra dagars paddling nådde vi glaciären Equi. Sista dagen tärde hårt på våra krafter eftersom vi fick forcera relativt kompakta ismassor som tilltog vartefter vi närmade oss. Denna dag lunchade vi på en stenudde. Medan Per fiskade upp lunchen spejade jag med kikare över ismassorna och plötsligt... en kanotist uppenbarade sig, med kurs rakt emot oss.

Fransmannen, Xavier, som hade paddlat i två och en halv månad, från Uppernavik ner till Equi, klev i land. Till vår stora fördomsglädje rullade han direkt ut en baguette ur ett blå/vit/röd-rutigt tygknyte. Hans engelska var inte i topptrim, men efter 2 ½ månad på sjön var han i tungt socialt behov. Detta resulterade i att han mestadels stod och stirrade på oss medan vi lagade mat. Xavier pekade på sin moderna Silva-barometer och fick ur sig “the pressure is zinking”. Därefter lämnade han udden styrandes söderut.

Över en natt transformerades vår solskenssemster till ett riktigt helvete. Solen försvann från himlavalvet. In kom molnen - med och utan diskusform. Vindarna tilltog och blyet i termometern föll fritt. Gränsen var exakt, nästan binär – från bra väder varje dag till konstant ur-illa. Drivisen började tilltaga. Vi lärde oss att “Nordanvinden hade kommit”. Sommaren var definitivt slut. Blöta, sjuka, demoraliserade och i bästa Per-anda drack vi slut på spritförrådet och somnade om. Vi bestämde oss för att ta oss tillbaka till Rödebay.

Följande två dagar körde vi stenhårt. Vi vaknade 5 på morgonen för att undvika värsta vindarna, paddlade tre längre pass, och tog skydd. Vid denna tidpunkt hade vi lagt ner fisket och vi åt endast havregrynsgröt och kaffe.

För första gången visade vi professionalism. Stoppen var snabba, “maten” kom fram fort. Vi hade bra rutiner på arbetsuppdelningen och vi klarade oss undan gnäll. Ombytena tillbaka till de nollgradiga blöta sura paddelkläderna efter en paus satte ett djupt jack i våra själar. Vi var redan stelfrusna innnan vi ens bytt om.

Ur denna trollbindande skolbok läste jag att den kollapsande atmosfären var inte bara en hörsägen utan två varianter inträffar regelbundet; Neqqajaaq och Piteraq. Den senare uppstår då inlandsisens högtryck punkteras och kalla luftmassor rusar ut genom dalar mot kusten. Den starkaste Piteraq registrerades den 6e Februari 1970. Vindstyrkor på 260 km/tim var det högsta som mättes innan vindstationen blåste bort. Man uppskattade att styrkorna hade överstigit 300 km/tim vid detta tillfälle. Notera att definitionen av en orkan går vid vindar som överstiger 117 km/tim.Den högsta medelvind som uppmäts i Sverige är 144 km/tim, Ölands södra grund 17 oktober 1967.

Resan kan summeras som helt fantastisk. Under tiden lade vi dock grundstomen till nästa äventyr - det blir mot sydligare breddgrader.

Mvh Björn Olin